space jam

 

Så känner jag efter att ha skrivit ett långt inlägg. Jag hatar såna här inlägg och nu skriver jag ett själv. MINA TANKAR VAR SÅ SJUKT VÄLFORMULERADE ATT DET ÄR SYND!

 

C.S. Lewis får tala för mig istället.

" Ju mer vi gör oss av med det vi nu kallar 'oss själva' och låter honom ta över, desto mer blir vi oss själva på riktigt."

 

Jag har gjort en hel massa listor i min telefon. Listor på vad jag behöver, vad jag vill lära mig, vilka böcker jag vill köpa osv. Det är kul att lista upp livet annars är det lätt att något slipper undan. Alla tankar kan man inte hålla kvar i medvetandet. Det vore kaos. Så mitt nya list-liv är här, och jag gillar det.

Vill bara nämna att Harry Potter-manin är tillbaka. Dags att inhandla böcker.

Jag får sova en timme längre inatt. Ni med faktiskt.

(Ge sken av något annat, C.S. Lewis skriver att kristna klär sig i Kristus skepnad för att komma till Gud. Intressant tanke.)

 

Mina händer luktar äcklig metall, för jag har spelat gitarr. Mina fingrar ömmar, men det är det värt. Yellow är min themesong. Jag tar ett steg mot mitt framtida jag, blir musikalisk. Jag vill ju att mitt liv ska vara en musikal, och då måste jag lära mig att framföra låtarna i mitt liv. Efter yellow kommer Never say Never. Sen är det fritt, bidrag gärna till min livsmusikal. Dagen går för landning som min mamma skulle sagt, jag landar. Jag glider.

Vad är grejen med överpedagogiska barnprogram? Om jag var barn skulle jag vilja bli behandlad som vem som helst. Inte ett dumt barn.

 

Jaja, jag har en bra dag, trots dåligt gjorda barnprogram. Jag har så bra människor omkring mig. Har pratat med världens bästa människa idag. Julia, hon är fin hon. Jag uppdaterar från ett snöigt Vimmerby, i en kyrka med 70-talsinredning och massa VHS. Samuel sover vid min sida och det är ganska fridfullt. Med tankar på plats och humöret uppe så lever jag. I detta kaos som är ordningen själv. Ett liv för andra som förhoppningsvis blir till vardag. Tv:n talar och det är läskigt. Synd att de inte ger Guds röst någon auktoritär i barnprogrammet.

 

 

Ska jag vara ärlig så skrattar jag högt när jag ser denna bild. Kanske för att vi ser roliga ut. Kanske för att man minns allt det roliga. Kanske för att vi är roliga tillsammans. Kanske för att jag vill vara med dem. Jag vet inte. En mix. Jag saknar dem.

Man minns så tydliga drag hos oss, skorna till exempel. De har personlighet. Addes gul-svarta pumaskor, carros vans etc. Det är så självklart att just de skorna tillhör den personen. Sånt gillar jag. Den värld där allt har sin plats.

Uppsala, Rosenlund, London, Huskvarna, USA. Olika platser, olika liv.

Ses snart!

Känslor som är så uppenbara att man struntar i dem. Man ser allvaret i dem men orkar inte ta itu med känslostormar utan kan aktivt välja att säga nej. Motstå. Ta livet med en klackspark. Är det hälsosamt? Är det uppbyggande? Det vet ingen. Alla hanterar känslor olika, men kan samma person, beroende på skede i livet, hantera känslor på olika sätt?

 

Livet framför sig och framtidsambitioner går hand i hand. Jag ser framåt men lever i nuet. Låter bra, visst?